Viggo - officer, krigshistoriker, jägare



Viggo


"Viggo föddes på Byestad den 28 augusti 1875.
Hemmet på Byestad, som brann ner då han var 8 år gammal, i Växjö samt i Stockholm där han tog studentexamen 1895, präglades nog av rätt stora ekonomiska bekymmer. Modern Hedvig förväntades få ärva en förmögenhet efter "Gubben Rääf" men därav blev inte mycket och faderns jordbruk blev ingen ekonomisk succé. Därvidlag delade han många andras lott på 1860- 1870-talen. Både fadern och framför allt modern hade en vacklande hälsa och barnen var en källa till ekonomiska bekymmer. Två småsyskon dog vid unga år och äldste sonen Henric rycktes bort i sockersjuka vid 28 års ålder, några år efter det han blivit självförsörjande. Näst äldste sonen, Leonard, förorsakade familjen en hel del bekymmer under uppväxtåren och en av huvudanledningarna till att Carl och Hedvig flyttade till Stockholm var att de skulle kunna hålla ett öga på Leonard under kadettiden och de första åren som underlöjtnant," skriver Mac Key och fortsätter: "Av allt att döma blev Viggo rätt omilt behandlad av sina två äldre bröder och han tycks aldrig haft mycket gemensamt med Leonard. Hemmet verkar alltså knappast ha varit någon inspirerande bakgrund för Viggo. Det tycks endast ha varit Kerstin som betytt någonting för framtiden, och vänskapen dem emellan blev bestående.

Under uppväxtåren var den jämnårige kusinen Fredrik Rääf på Buhlsjö Viggos bäste vän och jaktkamrat. Så ofta tillfälle bjöds var han nere hos denne och jagade i Ydres skogar. Där kände sig Viggo hemma och där grundlades hans stora intresse för jakt och hundar samt hans djupa kärlek till den Småländsk-Östgötska hembygden och till Ydres djupa orörda vildmark."

Buhlsjö

Viggo, Gudrun Areshoug, Fredrik Rääf och Lotten Asklund

Om julen 1897 skriver Viggo i sin dagbok:

"Julafton.
På fm gingo Fredrik och jag till Österby. Klädde sedan granen och kl 1/2 2 samlades folket i köket. En stor kittel kokade med härligt dopp. Stodo i kö och sänkte skifvorna i djupet. Stora stycken flöto omkring som "flottiga tankar", och fiskades upp då de hindrade matordning (?) Ibland sattes strösupar emellan att fördrifva fettet med och släcktes af med färskt öl. Skinka, kött, korf och fruktsoppa utgjorde den mera reella födan. Klenät kom sist. Drängarna gjorde skäl för födan och spisade på rätt friskt. Sedan kaffe och cigarrer och sedan man sofvit en stund utdelades julklapparne.



Dopp i grytan i köket på Buhlsjö 1897 Teckning Fr. Rääf.


Dagen därpå i julottan med skjuts. Kyrkan med hundratals ljus, os och .. (?). Hostande prest och åhörare, snarkningar och dundrande förmaningar från predikstolen. Ute ginstrande stjernor och mörker."



Julotta i Sunds kyrka 1897
Teckning Fr. Rääf.


"30. December.
Skall idag på middag till Du Rietz. Resa härifrån kl 12 fm. Inte Stockholmstid precis. Julkalas för 30 personer, Faster Elise, Helmer och Gerda voro där. Följande dag 31. beramades jakt.

Nyårsafton.
Klockan ringer kl 1/2 7 f m. Go'morron! Ska vi?
Klara kommer in för att elda. Vill herrarne ha' frukost? Ja - kör te'.
Hoppa ur sängen. Så till Österby (3 km väster Buhlsjö), släppa i Oppreda mosse. Kl 11 sköt jag en hare vid ..(?). Fingo gå förgäfves sedan. Kommo till Ed kl 3 e m. Gick ett slag genom skogsplaneringen då med ens Pipa skriker i och jag ser en hvit rådjursbakdel försvinna i moskogen. "Passop" skriker jag till Fredrik, som svarar med ett dubbelskott. Nu blef han där väl, men det går ilsket uppåt höjden. Jag följer springande parallellt då med ens han vänder. Språngmarsch tillbaks till upptagsplatsen. Där kommer han nära nog samtidigt med mig. Får ett dödande motskott. Så skall året sluta."

Viggos kusin och jaktkamrat, Fredrik, Bengt Rääfs andre son, var en mycket färgstark person och ett mycket stort original om vilken historierna i Ydre äro legio. Fritiof Nilsson Piraten har i skriften "Från Sommabygd till Vätterstrand" givit en läsvärd beskrivning av honom. Han skriver bland annat:



Sunds kyrka 1965


"Han (Fredrik Rääf) var en trofast kamrat, generös, godhjärtad, fri från onödig sentimentalitet. En originell man och en man med fantasi, som sett en del av livet och världen och kunde berätta om ännu mer. Hans humor var bisarr, han hade ett starkt sinne för burleska effekter och excellerade i practical jokes. I hans splittrade natur kämpade boheminstinkten och en rolös drift, mot en djupt rotad känsla av samhörighet med hembygden, jorden, skogen, sjöarna. Han rymde många motsättningar: bohem och ädling med stark släktkänsla, muntergök och melankoliker, en hädare som gycklade med svartrockarna men trodde på Gud, kosmopolit och vidskeplig skogsbo, sällskapsmänniska med eremitinstinkter, en enstöring som älskade att ställa till folksamling. Han var jägare och sportsman, fiskare, skattsökare, trollkunnig, artist av många fack. Som bilpionjär hade han slösat bort en förmögenhet, han hade byggt telefonkablar i London och flackat omkring i världen för att slutligen återvända till Ydre där ätten Rääf i Småland har sin rot och rätta hemstad."

Teckningarna i Viggos dagbok från dopp i grytan i köket på Buhlsjö och från julottan i Sunds kyrka är ritade av Fredrik. Kanske var det umgänget med den glade och tekniskt intresserade Fredrik, som gjorde att Viggo först funderade på att bli ingenjör.

Mac fortsätter: "Viggo visade under hela sitt liv ett utpräglat sinne för tekniska detaljer och sommaren 1894 praktiserade han på Västerås Mekaniska Verkstad. Men troligen måste han av ekonomiska skäl slå ingenjörstankarna ur hågen och gick i sin faders och sina äldre bröders fotspår samt tog sin officersexamen 1897.

Hela sin officerstid var han bunden till Första Livgrenadierregementet i Linköping. Som löjtnant var han dock under åren 1904-1907 lärare på Karlberg. Han blev kompanichef för Ydre kompani, en mycket uppskattad och för dåtida förhållanden mycket mänsklig sådan. Med kriget stod för dörren och hans oerhörda energi och arbetsförmåga togs i anspråk som regements och brigadkvartermästare. 1920 blev han utnämnd till major och bataljonschef. På grund av sjukdom måste han emellertid lämna tjänsten redan 1922 vid 48 års ålder.

Från de första åren på Malmen och i Linköping är mycket litet känt men 1904 finner vi Viggo vid Porla brunn, där han kanske för att sköta sin inte allt för starka hälsa enligt tidens badortssed "drack brunn". Där träffade han samman med en underbart vacker, tennisspelande 19-årig brunett, vars fader dessutom hade åtskilliga förmildrande omständigheter på banken. Det blev en romans helt i tidens anda och den unge kvicke underlöjtnanten Viggo gifte sig den 28 december 1905 med Viva Spånberg, dotter till den myndige och barske brukspatronen och löjtnanten Emil Spånberg på Norrahammar.

Det blev ett efter allt att döma mycket lyckligt och harmoniskt äktenskap och livet log mot dem båda. Viva var kanske lite blyg och tillbakadragen i den glada livsrytm som utmärkte landsortsregementenas officersmässar, men hemmet på Drottninggatan 15 och sommarnöjet vid Sandvik gav henne fullt upp att göra.

Om Vivas barndom och ungdom har vi ingenting upptecknat och hon har, som Mac framhåller "inte lämnat så många minnesbilder kvar från den tyvärr alltför korta tid, som det blev henne förunnat att leva sitt lyckliga liv".


Viva och Viggo som nyförlovade 1904




Viva


Snart myllrade barnkammare av förhoppningsfulla, men rätt så bråkiga telningar i en härlig blandning med prisbelönta foxterriervalpar. "Mam skötte hushållet med hjälp av tre heltidsanställda jungfrur. Oh, svunna tiders standard! Hon var en strålande värdinna vid de många representationsmiddagarna och hon behöll sin ungdomliga spänst genom träget tennisspel. 

Viggo hade nu också börjat se en ljusning i sina ekonomiska bekymmer. Hans ekonomi var ju från början dåligt grundmurad och det stora arvet från morfar Rääf hade ju praktiskt taget uteblivit. Från dåtidens, ekonomiskt sett, mycket vårdslösa kamratliv på Karlberg och på officersmässarna hade han kvar en hel del underskrifter på obehagliga långsmala papper, som började pocka på betalning. Hans dåliga underlöjtnantslön rimmade dåligt med hans medfödda, kanske något storvulna önskan att samla på allt, som var vackert och intressant. Han var, som alla Keyar, en dålig hushållare och Mam hade nog inte heller någon direkt sparsam inställning till livet. Alltnog, ekonomin var hårt pressad. Men hjälpen kom inte från det väntade hållet, nämligen Norrahammar, utan Papp fick ett senkommet arv från Lennart Rääf på 85.000 kronor, ett icke föraktligt bidrag på den tiden.

Vi, som minnas detta hem från ovannämnda telningars synvinkel", skriver Mac Key och fortsätter "såg det som ett paradis fyllt av Papps strålande, men kanske lite burleska humor och glada upptåg. Men disciplinen var sträng och upprätthölls med militär rutin. Läxläsningen var en plåga och Papp fick inte störas vid sitt omfattande skrivbordsarbete. Somrarna ute på Sandvik voro paradisiska.



Mac, Anna-Lisa, Ulla och Stina Key på Björkliden, Sandvik


Men så kom kriget 1914 och Viggos arbetsbörda blev enorm. Försörjningsproblemen för familjens alla barn och hundar växte. Det var omöjligt att hålla uppe den höga standard, som svärföräldrarna på Norrahammar kunde hålla. Kanske politiska motsättningar mellan den unge stridstuppen och den ekonomiskt materialistiske brukspatronen-svärfadern bidrog till att vidga den redan befintliga klyftan mellan de båda väsensskilda ideologier de representerade. Nedtyngd av arbete och ekonomiska bekymmer kollapsade Viggo första gången 1917 på en militärtjänstövning i Norrland. Efter en kortare tids sjukskrivning var han åter i tjänst, men nu börja hans brev till hans enda förtrogna i livet, systern Kerstin, att andas misstro på framtiden. Men inte så att det nedsatte hans energi eller arbetslust. Han gick ännu hårdare in i närkamp med livet. Hans mångskiftande intressen och arbetsuppgifter bara vidgades.

Viggo var en sällsynt mångsidigt intellektuellt högtstående sökare och samlare. Hans intresse omfattade allt som var kulturhistoriskt oklart. Han nöjde sig inte med att läsa vad andra skrivit utan allt måste djupplöjas. Tusentals timmar av träget arkivstudium har han nedlagt på släktforskning. Hans stora verk om skottarna i Sveriges historia blev tyvärr aldrig avslutat. Första livgrenadierregementets och östgöta ryttares historia blev däremot skriven. Han hade ett par stående spalter i Östgöta-correspondenten som bar titeln "Från flydda tider" och som på ett kärnfriskt och om Albert Engström påminnande språk skildrade det som var gammalt och fornt.

Som intendent för östgöta museum från 1911-1922 hade han mycket att bestyra för att bevara kulturella minnen under en tidsepok då dylikt var högaktuellt. Krogfallsgården i Linköpings trädgårdsförening, dess flyttande från hans kära Ydre och dess inredning är hans verk.

Han var en längre tid sekreterare i Svenska Kennelklubben och var specialist på foxterrier. Givetvis blev det trångt i barnkammaren i hemmet på Drottninggatan 15 då utöver de 7 barnen och en barnjungfru även en kull foxterriervalpar måste härbärgeras. Han samlade frimärken och hade en mycket imponerande samling, som tyvärr blev skingrad under senare år.

Som intendent för muséet samlade han stora mängder antika föremål och hemmet i Linköping blev heller inte bortglömt. Gammalt glas och porslin, silver och tenn, stenyxor och änterbilor, klockor och gustavianska stolar, tavlor och etsningar inhandlades med verklig sakkunskap.

Men, tyvärr, dylikt kostar pengar och arbetsbördan kan bli för stor. Efter krigsåren nedskars officerslönerna med 25 % och det stora ekonomiska bidraget från Norrahammar, som skulle ställa allt till rätta, kom aldrig. Det som återstod av det Rääfska arvet hade snart gått åt till inköp av samlarobjekt.

Bekymren hopade sig. Så föddes lillpojken Ivar den 7 maj 1920 och Viva rycktes bort i barnsängsfeber 14 dagar senare.

Nu var katastrofen ett faktum.

Fram till 1922 gick det att med olika aktioner från Spånbergs och Kerstins sida att hålla det hela flytande, men sedan måste Viggo ge upp och lämna militärtjänsten. Efter elva fruktansvärda år, kom han till sin kusin Axel Rääf på Forsnäs i det kära Ydre. Där bodde han, som en enstöring till sin död.

Brädspel på Forsnäs mellan Axel Rääf och Viggo Key 1940

Forsnäs, västra flygeln, längst bort "Viggos" stuga

Viggos stuga 1999

Han uppgav dock aldrig sitt sökande. Ännu in i det sista arbetade han åt Nordiska muséet med etnologiska undersökningar. Vid hans död skriver muséet följande nekrolog:

'Den 15 februari 1944 nåddes Etnologiska undersökningen av sorgebudet, att majoren K.V. Key i Forsnäs under natten avlidit. På hans skrivbord låg den uppteckning, som var hans sista gärning i detta livet. Tillfälligheten hade medfört, att rubriken hade en så symbolisk form som Milstolpar. Sin sista arbetsdag hade han även sänt ett brev med diverse frågor, tidningsklipp samt andra anteckningar. Det gick nästan ingen vecka under året, utan att major Key stod i kontakt med Etnologiska undersökningen. Han ägnade sig lidelsefullt åt folklivsforskningen och under de årtionden han varit verksam som upptecknare har han insänt omkring 300 uppteckningar om sammanlagt tusentals sidor tätt maskinskriven text. Dessutom sökte han med iver uppspåra ålderdomliga föremål, knyta betydelsefulla kontakter och forska i bygdens arkiv. År 1938 belönades han med Hazeliusmedaljen i silver.

Major Key var i åtskilliga avseenden en märklig medarbetare. I flit var han nästan oöverträffad eller hörde till den elit, som skulle kunna räknas på den ena handens fingrar. Hans omfattande bildning medförde, att hans uppgifter aldrig i något avseende behövt korrigeras ens i detaljer. Det är ingalunda vanligt, att män i hans samhällsställning så villigt underordna sina krafter i forskningens tjänst. Prästmän och skolfolk utgöra i många bygder en värdefull hjälp, men från officerskåren var K.V. Key den ende representanten i våra upptäckares led. Den bygd han utforskade var det gamla Ydre i södra östergötland, känt även genom Ydredrottens, Leonard Rääf, skrifter. Under senare år var Key även bosatt på Rääfs gård Forsnäs. Major Keys verksamhet har kommit att utgöra ett komplement ur verkligheten och traditionen till det folkliv som Rääf främst med arkivens hjälp bidragit till att utforska. För framtiden kommer säkerligen Ydres folkkultur att utgöra pelare för forskningen. Vad som då icke återfinnes i Rääfs storartade verk, skall man säkerligen finna uppgifter om i Keys digra manuskript.'

Vid Viggos grav talade Hans Key-Åberg.

"Männen och kvinnorna av Din fädernesläkts blod ha nästan alltid vänt två ansikten mot världen och livet, verklighetsmänniskans och fantasimänniskans.

Krigare, läkare och lärde, vad de än varit, nästan alla buro de vid sidan av kärleken till de yrken, vilkas prydnader de ofta blevo, en annan kärlek i sina hjärtan. Och av den kärleken skapades genom tiderna släktens drömmare, diktare, siare och hjältar.

Även hos Dig brann denna andra kärlek starkt och levande. Gripen av hävdernas majestät och av det minnesrika förgångna gjorde Du vid sidan av en sällsynt lovande militär bana, som historiker och fornforskare en insats, som det ej är många förunnat att få göra.

Men inspirationen till allt detta, var det inte också det gamla Småland, det landskap som i årtionden varit Din ätts hemvist och de åldriga gårdarna, från vilka vi båda stamma? De minnen, som av dem viskades i Ditt bra, berikade Din skaparkraft och Din gärning och skänkte resningen åt den släktkärlek, som var en av Ditt hjärtas vackraste gåvor?

Personliga motsättningar och meningsbrytningar utjämnade Du med den släktkärlekens generösa hand, men också med den gosseskälmska humorsglimt i ögat, som så ofta motsade den något buttra stämman och hennes kärva ord.

Det är minnet av denna trofasta släktkärlek, som hos oss, Dina kusinbarn, Key-Åberg och Du Rietz, alltid skall förbliva minnet av Dig!

Forsnäs 1999

Viva och Viggo's grav 1992

Släkten Key har fortsatta kontakter med släkten Rääf i småland. 

Hedvig Rääf gifte sig med Carl Key. En bror till henne var Lennart som gifte sig med Hilda Charlotta von Holten ("Moster Hilda") som hade sommarbostad i Sandvik nära granne till Kertin Key och Viggo Key. En annan bror hette Bengt, som i sitt första äktenskap med Caroline Lindström hade fyra barn, Henrik, Fredrik, Märta och Axel Leonard. Henrik var gift (2a gången) med Tyra Maria Brusewitz f. Ekelund. I sitt första äktenskap var Maria Ekelund gift med handlanden Sigge Natanael Brusewitz farfar till lagman Hans Brusewitz. Hans Brusewitz är gift med Margareta Key.

Fredrik och Axel Rääf var kusiner med Viggo Key och de voro alla mycket goda vänner. Viggo tillbringade sina sista år efter Vivas bortgång på Forsnäs och bodde i en stuga nära huvudbyggnaden.

Axel Rääf var gift två gånger. 1:a gången med Charlotta Maria Wallberg och 2:a gången med systern Greta Wallberg. Barn i första äktenskapet var Brita och Kerstin och i andra Mikael, Svante, Margareta och Caroline.

Lennart Rääf var, säger Bengt Everhed som skrev dödsruna "En framgångsrik företagare, en kulturens beskyddare och en varm försvarsvän, så kommer man att minnas Lennart Rääf." Han avled i november 1994 75 år gammal. Närmast anhöriga är makan Lizzie Ansgarius-Svensson samt barnen Birgitta, Elisabeth, Henrik och Bengt med familjer.