Ivar Key, Dansk frihetskämpe, överste

Axel Ivar Key var kadett 1854, underlöjtnant vid Första livgrenadjärregementet 1860, löjtnant 1863, kapten 1878, major 1887, överstelöjtnant 1892 och fick överstes avsked 1895.



Axel Ivar Key


Han deltog som frivillig premiärlöjtnant vid det 16 danska infanteriregementet i dansk-tyska kriget 1864 och utmärkte sig vid striderna vid Dybböl den 18 april 1864. Han var 1869-1872 anställd vid 3 italienska Bergsaglieriregementet.

Striderna vid Dannevirke och Dybböl inträffade för 100 år sedan och det kan därför vara en anledning till en kort historisk rekapitualtion eftersom Ivar Keys namn är så intimt förbundet med dessa strider.

"Det är för oss svårt att fatta vad Dannevirke betydde som samlande symbol för danskarna för hundra år sedan" skriver Alf Åberg "Under strecket" i Svenska Dagbladet 23 januari 1964 och hans fortsätter: "Det var framför allt ett historiskt begrepp. På 800-talet hade den danske kung Gudfred byggt Dannevirke som en gränsvall mot de tyska landen för att skydda handeln tvärs över Sönderjylland. De danska kungarna var ofta tvungna att försvara vallen mot de tyska holsteinarna. Hären måste först kallas samman på Danmarks femhundra öar och seglas dit på ledungsflottan. För att skydda gränsen blev så småningom en ständig styrka förlagd till Dannevirke. Den stod under ledning av en gränsjarl, som samtidigt var kungens man i handelsstaden Slesvig." ... "Dannevirke var Danmarks försvarsvall men den kunde inte skydda från impulser söderifrån. Tyskt språk och tysk kultur sipprade in i städerna och utmed landsvägarna i det danska Sönderjylland. Det var en långsam process, ingen tänkte på några skyddsåtgärder mot denna infiltration under de sekler, då nationalism ännu var en okänd företeelse. Tysk adel och tyska borgare slog sig ner och hälsades välkomna i hela Danmark". ... "Med 1800-talet förändrades situationen. Danmark slogs sönder och samman under Napoleonkrigen. England utnyttjade tillfället att befria sig från en besvärlig handelskonkurrent: Lord Nelson bombarderade Köpenhamn och tog den danska flottan i beslag. Sverige anföll Danmark, och i kriget mellan de båda länderna - det tolfte under historisk tid - slets Norge loss från det danska riket. Samtidigt hade nationalismen vaknat i Tyskland och det tyska borgerskapet i Holstein börjat uppfatta unionen med det konkursmässiga Danmark som ett tvång.

Vad kunde danskarna göra? De ville slå vakt om vad som återstod av deras rike och hävda sin nationella egenart, men de var ensamma utan bundsförvanter. En lösning fann de i skandinavismen. Långsamt började Danmark orientera sig mot Norden för att där finna ett stöd mot det tyska hotet. Det visade sig vara en illusion,. men likafullt var skandinavismen framtidsduglig som idé. Det var något revolutionerande nytt som skedde, när de nordiska folken inför trycket söderifrån slöt varaktig fred med varandra.
Men vid Dannevirke fick danskarna kämpa ensamma, först under 1848-1850 års krig, då de framgångsrikt slog ner upproret i Holstein, och sedan under det andra slesvigska kriget för nu hundra år sedan." ... "I slutet av januari 1864 ryckte 56.000 välutrustade preussiska och österrikiska soldater in i Holstein. I sitt högkvarter framför Dannevirke mottog den danske generalen de Meza den tyska krigsförklaringen. Hans situation var fruktansvärd. Under sitt befäl hade han 40 000 man utrustade med ålderdomliga vapen och ledda av alltför få officerare." ... "för att inte riskera hela sin armé gav de Meza order om allmänt återtåg till skansarna vid Dybböl. Marschen gick i vinternatten över isiga vägar i snöstorm och frost. Föret var eländigt, och långa stycken fick soldaterna själva dra kanonerna. Större delen måste kampera utomhus. När man gjort halt somnade de lutade mot varandra. Så upplevde de "Dannevirkenatten" ett av de stora tragiska kapitlen i Danmarks historia." ...
"Trupperna stannade vid Dybböls skansar, och här skulle de hårdnackat försvara sig ända till den avgörande striden den 18. april. Skansarna var förbundna med löpgravar. Från Dybböl kunde journalisterna berätta om det första riktiga skyttegravskriget. Det var en ny krigsform som här prövades med nedgrävda härar och modernt artilleri, som vräkte granater över terrängen. Hugo Raab, vår förste generalstabschef, - Hugo Raab var för övrigt halvbror till sedermera riksdagsmannen Emil Key, Ellen Keys far (J Keys anm) - tjänstgjorde under kriget som frivillig i den danska armén." ... "Ur 1864 års katastrof steg den moderna danska staten." Så långt Alf Åberg.

Bland de svenska officerare som anmälde sig som frivilliga var alltså även Ivar Key. Han har själv skrivit en skildring över "Sista dygnet i Dyppölställningen daterad Norsholm den 13 december 1912. Uppsatsen finnes i Mac Keys samlingar. Här följer några utdrag:

"Sedan Danska arméen i början af Februari månad 1864 utrymt Dannevirke, var dess närmaste uppgift att uppnå höjderna vid Dyppel och under skydd af de der uppförda fältbefästningarne söka bjuda fienden alvarsamt motstånd." ... "Trots fiendens våldsamma artillerield såväl i fronten som i flanken höll arméen med uthållighet och beundransvärt mod sig fast till den 18. april i denna ställning som de sista dagarna mera liknade en grushög än förskansningar."

Om sina egna upplevelser under Dybbölförsvarets sista dygn skriver han bl a "Sedan tjensten för natten ordnats sökte kompaniets 3 officerare bereda sig ett så beqvemt nattläger som möjligt bakom en jordvall, hvilken utgjorde gräns för ett gärde. Oaktat trötthet och behof af sömn ville ögonen ej sluta sig, tankarne voro allt för upptagne med betraktelser öfver det förtviflade läge hvari vi befunno oss så snart fienden skred till anfall. Man hade de senaste dagarne väntat att Preussarne snarligen skulle framgå och storma Dyppölställningen sedan deras belägringsarbeten nu voro afslutade och att detta skulle inträffa följande dag var en föreställning som hos flertalet öfvergått till visshet, likaså kunde intet tvifvel uppstå att detta för oss skulle sluta med en katastrof."

Den 18 april kl 4 på morgonen började kanonaden.

"I avvaktan på hvad komma skulle beordrades våra uppassare att framskaffa våra matsäckskorgar, hvars innehåll vi angrepo med ännu större energi än vanligt i tanke på att det var mycket ovisst hvar och när vi nästa gång skulle intaga var måltid."...

"För att förskaffa mig en beqvemare plats än den vi hade bakom jordvallen, der vi hållit till under natten och der vår frukost var uppdukad, hade jag klättrat upp på vallen och var der utan skydd för de projektiler, som allt emellanåt nedslogo i var närmaste omgifning"..."mina kamrater ... föreställde mig det oförsiktiga och äfventyrliga i mitt tilltag, uppmanade mig på det vänligaste att återtaga min förutvarande plats vid deras sida. Deras vänliga uppmaning åtlyddes och härvid fick det gamla ordspråket "den råd lyder är vis sin bekräftelse, ty strax efter det jag ombytt plats slog en kula ned just på det ställe jag nyss lemnat." ...

"Längre fram på förmiddagen, kl omkring 10 hörde vi plötsligen mellan kanondundret en oafbruten rullande gevärseld..."öfvertygade oss om att nu var stunden kommen för det länge väntade anfallet."...

"Från vår ståndpunkt på Dyppölhöjdens sluttning mot Alssundet var omöjligt att se hvad som försiggick å andra sidan, vi kunde blott höra huru gevärselden allt mer och mer omslöt vår venstra flank och slutligen hördes den snedt bakom var rygg. Vi började frukta för att man i kampens hetta glömt bort oss, men utan order kunde vi ju inte öfvergiva vår post - vår spänning var i starkt stigande. I mer än 1 timme stodo vi i pinsam ovisshet om hvad som passerade. Slutligen omkring kl 12 kom en adjutant springande med andan i halsen och meddelade oss situationen samt gaf order om skyndsam reträtt." ...

"Nu var det en möjlighet att undkomma, men ögonblicken voro dyrbara. Med fart kastade sig kompaniet utför sluttningen ned till stranden af Alssundet och då hvarje man var öfvertygad om att skyndsamhet var enda medlet till räddning, så togo vi raskt ut stegen, följande stranden i riktning mot broarne."..."I detta oordnade kaos tillryggalades 1000 steg, då vi framkommo till en ravin, hvars botten försumpats, till en bredd utgörande omkring 100 steg, af en från höjderna nedrinnande mindre bäck. De omgifvande höjdeerna voro redan besatta af Preussarne, som afgåfvo en mördande eld mot oss. Denna tillika med svårigheten att ta sig fram öfver kärret orsakade uppehåll, men framåt gick det och så småningom var jag jemte flertalet af mitt folk lyckligen komna öfver den svåra passagen af kärret. Stora voro visserligen de förluster vi här ledo i döda och sårade, men de voro jemförelsevis små i förhållande till den beskjutning vi varit utsatta för."...

"Just som jag satt foten på fast mark och befann mig i närheten af en upphöjning i terrängen, som erbjöd skydd mot elden, hörde jag mitt namn ropas, vändande mig om och seende åt det håll hvarifrån ropet kom, upptäckte jag en officer med blodigt ansigte sittande fast i kärret. Vid närmare betraktande befanns denne vara min svenske kamrat löjtnant Nordenfalk. Någon tvekan om hvad som här borde göras kunde ju ej uppstå och lika litet någon tanke på sjelfbevarelse, kamraten måste bispringas kosta hvad det ville, derföre ut i kärret igen. Hunnen fram till honom gick det ganska fort få honom loss ur gjyttjan och på fötter, och hängande på min arm släpade vi oss fram samt uppnådde lyckligen båda oskadde fastmarken."

..."Under fortsättningen af vårt återtåg aftog allt mer och mer elden i vår närmaste omgifning hvaraf vi med visshet kunde sluta oss till att befästningen vid broarne ännu af oss innehades, samt att elden derifrån ännu hindrade Preussarne att sätta sig fast i terrängen närmast öfvergångsstället." ... "Lyckligt och väl kommen öfver till Als öfverlemnades Nordenfalk till en sjukvårdsavdelning och derefter blef min första uppgift att uppsöka mitt kompani. På förfrågan hvar detta var att finna meddelades mig att det antagligen befann sig söder om den afbrända staden Sönderburg. Hörsammande anvisningen hade jag ej annan väg att taga än genom den nedskjutna stadens ruiner och denna färd blef i sanning den ohyggligaste upplefelsen under denna dag." ...

"Ensam vandrande genom denna ödsliga trakt, utsatt för den häftigaste beskjutning, gevärskulor, sönderspringande granater surrande kring öronen så man kunde blifva vimmelkantig, kan ej förnekas att det kändes kusligt, och ännu vid tanken härpå finner jag det underbart att hafva kommit derifrån utan minsta blessyr. När jag kommit ur den svåraste elden och anländt till den plats der kompaniet skulle inträffa, befanns det ej der." ... "Tagande en lång omväg, mindre utsatt för beskjutning begaf jag mig ånyo på upptäcksfärd och fann då kompaniet liggande i en löpgraf norr om Sönderborg, således i aldeles motsatt riktning mot den som blifvit mig anvisad." ...

"Längre fram på eftermiddagen ingicks vapenhvila i och för uppsamlandet af döde och sårade. Våra motståndare firade med segerjubel och musik från de eröfrade skansarne dagens, i deras ögon ärofulla bedrift. Vi å vår sida kunde ej dela denna uppfattning ty sedan mer än 8 dagar var Dyppölställningen ohållbar. Vårt artilleri var tystat, besättningens mindertal i förhållande till fiendens numerska öfverlägsenhet ännu mera framträdande till följd af de dagligen lidna förlusterna i döda och sårade samt slutligen skansarne så sönderskjutna att de numera liknade grushögar. Stor förbittring rådde inom arméen mot regeringen och en hänsynslös press, som yrkade på att ställningen skulle hålla till det yttersta." ...

'På natten inskeppades mitt kompani och öfverfördes till Fyen."

Händelsen är beskriven under rubriken "Kamratskap" i "Undervisning för infanteristen" 1912 års upplaga (sid 16).

Hur het blev icke kampen där! 
Hur vackert slogos ej de danske! 
Till sist dock bröts en hjältehär 
i Bismarcks pansarhandske. 
Med sorgsen håg 
du följde linjens återtåg.

Du följde den, men såg dig om. 
Där stridens vilda hav sågs välva 
sig högst, en stämma ljöd, som kom 
ditt svenska bröst att skälva, 
ett nödrop, knappt 
förnummet och förstummat snabbt!

Och raskare än skildras kan 
din vackra bragd, den oförvägna, 
en blödande kamrat du fann 
och bar tillbaka till hans egna, 
en farlig väg, 
ty kulor sopade vart steg! ...

När mätt på livets vardagsbröd 
min själ ibland var nära 
att tro Den Stora Drömmen död 
och döda bragd och ära, 
kom jag på skam, 
när du i minnets ljus steg fram!


Ur "Hjälten från Dybböl och Dannevirke" i diktsamlingen "Min väg" 1955 av Hans Key-Åberg.

Det kan måhända tyckas att Ivar Keys skildring av striderna vid Dybböl i alltför hög grad framhäver berättarens eget personliga mod. Hans Key-Åberg har sedan tacksamt anammat tillfället att i diktens form få ge honom hjälteglorian. Det förefaller emellertid som om Ivar i allra högsta grad hade gjort sig förtjänt av denna uppmärksamhet och det är därför jag här ägnat honom ett sådant stort utrymme.

Följande är ett utdrag ur ett annat ögonvittnes skildring kallat "Frits och hans löjtnant" av Charles Lantrup.

..."Följande dag - den trettonde skulle vi på aftonen rycka fram till Als. Under förmiddagen anmälde sig flera svenska officerare till inträde vid regementet. En af dem vid namn Key, Löjtnant vid Kungl. Första lifregementet, blev anställd vid sjunde kompaniet. Jag kan här genast säga att, då han efter fredsslutet lemnade oss, medtog han kompaniets hängifvenhet och aktning ända från Chefens till menige mans.

Hans yttre person intog oss genast - en öfver tre alnar hög välbyggd gestalt, med ett lugnt chevalereskt väsen. Som alla svenska frivilliga kom han i dansk uniform men utan kappa. Skräddaren i Köpenhamn hade narrat honom, så att han måst resa utan detta för ett vinterfälttåg, temligen nödvändiga plagg. Så vidt jag minnes rätt fick han icke kappan förrän han kommit till Fyen sedan våren gjort sitt inträde. Han gjorde dessa sista dagars fälttåg i Dybböl i "bar figur" och tillika - utan ylleunderkläder. Han använde ej heller väst och hade blott en liten tunn skinntröja mellan skjorttröjan och vapenrocken. I denna lätta dräkt tillbragte han dag och natt under bar himmel i allt slags väder och afslog ytterst belefvat, men bestämdt hvarje tillbud till hjälp, helt säkert för det, att han icke på något vilkor ville, att andra skulle beröfa sig något för hans skull. Hans uppträdande var till den grad gentlemannalikt, att vi icke en enda gång hörde honom af sig själf brumma öfver den skräddare, som narrat honom. Blott när vi andra, indignerade på hans vägnar, kommo med skarpa uttalanden öfver vår samvetslösa landsman, medgaf han genom ett förekommande "ja-ha" eller ett "ja-visst" att vi hade rätt.

Till skydd mot nattkylan hade han ett litet restäcke, som han kallade filt. En person af medelstorlek kunde kanske ha täckt halfva kroppen med filten, men på honom räckte den blott från midten af benen halfvägs upp till magen.

När vi sågo honom sitta så en hel natt igenom med sitt vackra manliga ansigte blått af köld, kunde vi i början omöjligen låta bli att fråga, om han icke frös, och om han icke ville ha en kappa eller ett täcke, men han afböjde som sagt allt och sade hvarje gång sådant hände med en häftig bugning: Nej, kors bevars, jag har ju min filt."

Det var ungefär vid middagstid, som han anmälde sig, och då han hörde att vi redan samma afton skulle afmarschera till Als uttalade han sin önskan att "få se ställningen". Då vi naturligtvis ej kunde låta vår nye kamrat vandra ensam ut på en sådan expedition uppstod frågan om hvem som skulle följa honom. Det var för öfvrigt ej någon fråga, då det blott kunde bli tal om mig. Premierlöjtnant Toldberg hade helt enkelt ej ]of att lemna sitt kompani, medan vi lågo som första reserv och min kompanikamrat, löjtnant Berner var icke längre hos oss. Han hade redan före min återkomst till kompaniet öfvertagit ställningen som regementsadjunkt och blifvit sårad den elfte. Jag var alltså kompaniets ende löjtnant, men jag hade, om jag skall tala sanning, icke lust att göra flera turer ut till "slagterbaenken" än jag skulle. Å andra sidan var det mig klart, att jag knappast utan att blifva missförstådd kunde säga nej till att ledsaga "vår svensk". Då min kompanichef derför med sitt lugna leende och liksom litet tvekande sade, "Ja, jag vet icke Lantrup, har ni lust att visa löjtnant Key... ?" svarade jag lika hastigt som fräckt lögnaktigt: Naturligtvis, med nöje". Så gingo vi. Jag beslutade i mitt stilla sinne att icke göra turen längre än högst nödvändigt, för att han skulle kunna blifva någorlunda orienterad, men så småningom började saken att intressera mig. Jag gick först till venstra flygeln med honom. Då vi närmade oss den plats, som var starkast utsatt för fiendens skott slogo ett par granater ned på ett temligen obetydligt afstånd ifrån oss, sa att skärfvorna susade kring öronen. T o m om en sådan järnbit är en sextio ā hundra alnar ifrån en, förekommer det likväl en nybörjare i facket, som om den susade förbi hans öron. Jag såg nyfiket på min kamrat men han rörde icke en min.

"Är det granater?" frågade han lugnt. "Ja, det är det - svarade jag. "Jaså!"

Han imponerade på mig. Vi andra hade ju så småningom blifvit vana vid saken, men ingen skulle få mig att tro att en menniska med kött, blod och nerver skulle kunna uppträda på en sådan plats utan att få anfall af rädsla. Desto bättre dolde han dem. Han blinkade ej en enda gång under hela turen.

Då vi kommo tillbaka till kasernen tackade han för den "angenäma promenaden". Jag mottog hans tack, men förbehöll mig för framtiden att förlägga våra promenader åt ett annat håll."